Länge sen - men fortfarande gravid!

Jag insåg just att jag helt glömt bort att uppdatera här, det är ju evigheter sen förra inlägget!

Nu är jag i alla fall redan i v15, och fortfarande gravid. Oron är inte helt borta, men jag försöker pressa tillbaka den med logiska argument om sannolikheter. Illamåendet är inte heller helt borta, men bättre. Jag mår fortfarande illa på morgnar och kvällar.

För ca en och en halv vecka sen var vi på kub! Allt såg bra ut och vi fick bra siffror. Parveln vinkade och sprattlade. Det var jätteskönt att se! Vi har berättat nu för familjen, dottern och cheferna. Återstår för mig att berätta för kollegor, jag ska göra det denna vecka så jag slipper gömma magen i stora tröjor.

Usch för oron

Nu är jag orolig igen. Jag tycker illamåendet har minskat sen i förrgår. I morse mådde jag knappt illa alls, men sen kom det med besked, och denna graviditets första spya kom! Men efter det har det varit hyfsat igen.

Plus att jag har lite ont i magen, och lite ont i ryggslutet och det hade jag igår kväll också.

Plus att jag i natt drömde att det var blod i trosorna. I drömmen resonerade jag att "ånej, katastrof! Men, vänta nu, det här är nog en dröm. Nu måste jag se till att vakna". Och så kämpade jag och lyckades vakna, och det var ju skönt, men då var det som en svart klump i halsen. Tänk om det låg något i drömmen?

Varför ska man behöva gå och vara så här orolig, det är verkligen hemskt! Jag klarar inte ens av att tänka på att det kanske skulle gå vägen. Kan det inte få vara vår tur nu? Hur många gånger till ska jag behöva gå igenom allt det här?

8+5 idag, fem dagar till nästa vul. Undrar om jag kommer ta mig dit över huvudtaget... Och om jag gör det är jag också sjukt orolig för att ärtan ska visa sig vara död eller alldeles för liten för sin ålder = dålig prognos.
Usch, kan inte tiden gå lite snabbare så jag får veta!

Jag mår illa - det känns bra

Ja, illamåendet är tillbaka med besked. Så länge det är framme håller sig oron på hyfsad nivå. Jag blir ju dock aldrig nöjd. I början av denna vecka hade jag några omgångar riktigt ont i magen och blev orolig varje gång. Och sen höll det sig borta ett par dagar och då var jag orolig just för att det var borta.

Just nu mår jag ganska kasst så det är ju bra. Går in i vecka 9 idag och bara en och halv vecka kvar till nästa vul. Längtar.

Nu ska jag göra havregrynsgröt.

Oro

Jag berättade igår för en av mina bästa vänner. Och gick med i en bf december-lista på familjeliv.
Det borde jag inte ha gjort.

Idag på morgonen har jag knappt känt av något illamående alls. Är det kört nu? Jag har ju mått rejält illa, särskilt på morgnarna, i ca en vecka nu, det ska ju inte bara gå över.
Och igår kväll hade jag ont i magen, inte molvärk utan mer bara ont, som jag minns att jag hade i höstas när jag var i Amsterdam, och då var nog den graviditeten redan körd eller så var det just då det gick åt h-vete.

Snälla illamående kom tillbaka! Jag hoppades ju verkligen att det skulle gå vägen den här gången!

Gravid igen!

Så, nu är jag alltså gravid igen! Och med det kommer förstås all ångest och rädsla, allt springande på toaletten för att kolla efter blod, all panik när jag börjar känna värk i magen eller ryggslutet.

Men än så länge har det gått vägen, är på 6+5 idag!

Eftersom vi bestämt så, så ringde jag till gynekologen så fort jag testat positivt. Han hade nämligen sagt att jag skulle göra det, så skulle jag få Trombyl den här gången. Det är inte på något vis konstaterat eller testat om det är blodproppar missfallen berott på, men han sa att man lika gärna kan prova med Trombyl, det gör ingen skada. Typiskt nog så var han dock på semester när jag ringde, och jag fick prata med en annan. Hon sa att man vill se hjärtaktivitet innan man sätter in Trombyl, och bokade in mig på ett vul när jag var på 5+3. Jag undrade om inte det var lite tidigt, men hon sa att då borde man kunna se något.

Nåväl, jag åkte dit för mitt vul förra onsdagen, men tänkte att de säkert inte skulle kunna se något. Och helt sant, det enda doktorn såg var en tom hinnsäck. Han sa att det mycket väl kunde vara en normal graviditet ändå och att det bara var för tidigt, men jag började misstro lite ändå, att det inte var som det skulle. Han bokade i alla fall in ett nytt vul en vecka senare. Dagen efter när jag kom hem från dagishämtning kom så den där förhatliga lilla rosa blödningen igen. Och jag var helt säker på att det var kört igen till en början. Men dagen efter började illamåendet accelerera, och på lördagen började brösten ömma. Då började hoppet så smått återvända, även om jag inte riktigt vågade tro något.

I onsdags, på 6+3 var jag i alla fall där igen, dönervös! Men väldigt snart såg jag en liten typ skymta i hinnsäcken, och när doktorn pekade kunde till och med jag se det lilla flimret från ett pickande hjärta! Helt otroligt! Han sa att statistiskt sett har då missfallsrisken minskat till under 5%, så jag får väl sätta mitt hopp till det samt till mitt just nu väldigt jobbiga illamående.

Just nu mår jag förresten allmänt som en räv... Har varit dunderförkyld hela veckan + illamåendet, ingen jättekul kombo kan jag säga. Har kört med Postafen på jobbet, och det funkar hyfsat när den väl sätter igång. Morgnarna är annars värst. Idag och igår har jag varit hemma pga förkylningen, det har varit skönt. Och nu är jag ensam hela helgen då T och B åkt till farfar. Det är himla skönt, att få vila och sova ut (måste dock jobba lite men ändå).

Men jag ska inte klaga på illamåendet, det är tryggt att ha! I höstas klagade jag ju hela tiden på att jag inte mådde tillräckligt illa, och se hur det gick!

Catching up

Det var länge sen jag orkade skriva något här, men tänkte försöka komma igång igen. Så först lite resumé av vad som hänt de senaste två månaderna:

I mitten av februari fick jag reda på att jag blivit gravid igen. Jag hoppades på tredje gången gillt, men icke. På 4+5 kom den där förhatliga lilla rosa blödningen. Jag tog ett nytt gravtest samma eftermiddag och det var alldeles för svagt för att vara 4+5, så då förstod jag att det inte gått vägen den gången heller. Under helgen kom sen blödningen. Dock var det tom mindre än en vanlig mens, så fysiskt var det ingen fara. Det jobbigaste den här gången var insikten att 3 mf är ingen slump, det är något som är fel...
Några dagar efter fick jag kontakt med en gynekolog som först och främst kollade att allt såg bra ut efter missfallet, och sen pratade vi om min situation. Han förhörde mig om hur jag mådde, min sjukdomshistoria och försökte luska fram något som kan ha hänt sedan B föddes, eftersom jag ju ändå lyckats föda ett friskt barn, och det utan några som helst mf innan. Han kom förstås inte fram till något, tog blodprov för sköldkörteln som heller inte gav något, och vi bestämde att jag skulle höra av mig när jag blev gravid igen. Som han sa när han tittade på min grav-statistik att "det dröjer nog inte så länge".

Så, månaden som kom var jag och T ganska nere, och hade inte riktigt den där glöden att göra barn om man säger så... Men jag testade ändå med äl-test, ville ha koll på cykeln, och när jag fick utslag så fick vi till det en gång.
Några dagar senare konstaterade jag i alla fall bristen på symptom och kom fram till att det inte tagit sig denna månad, vilket var lika skönt, att få slippa tänka på den där bebisverkstan och bara leva som vanligt ett tag.

MEN, mensen kom inte. Jag väntade och väntade, men den kom inte. På kvällen BIM+2 var jag tvungen att ta ett gravtest, och skrattade lite snopet för mig själv när det faktiskt var positivt, och ett rejält starkt streck var det också!

Vet inte vad jag ska hitta på för deppiga rubriker längre...

Mm, som sagt. Jag är så ledsen och deppad hela tiden. Varför kan det inte få bli vår tur? Nu känner jag åter igen att det nog aldrig kommer bli något mer barn. Jag försöker sätta som mentalt mål att jag ska vara gravid - förbi kub - nästa jul, men jag är ytterst tveksam om det kommer att bli så. Det är lika bra att ställa in sig på att det inte blir någon mer bebis.

När ska man börja rensa och sälja ut alla bebis/barnsaker vi har i källaren? Jag orkar inte ens rensa och sortera, jag skulle inte kunna ta i de små bodiesarna utan att börja gråta.

Gud vad jag deppar. Detta är verkligen allt jag tänker på. I går kväll låg jag och tänkte alla dessa tankar i sängen och kunde inte sova.

Snälla snälla låt det snart bli vår tur! Varför får alla andra men inte vi?